LESS LESS LESSS

 

Nu måste jag få ur mig hela historien:

 

Jag minns inte hur länge sen men några år sedan, låg i sängen och rätt som det var blev jag yr och illamående från ingenstans, mitt i natten. Jag låg hela natten och försökte somna för att få vakna upp och må bättre men, några år senare har det fortfarande inte hänt. Det blev snarare 14932058 gånger värre då jag började undvika att göra saker, små saker, som att välja den ensligare promenadvägen istället, att inte handla när det var mycket folk osv, som ledde till slut att jag inte ville gå utanför dörren - inte längre prata i telefon - inte duscha mer än nödvändigt - till att inte lämna soffan. Jag vet inte varför men jag får panik i pressade situationer, där jag vet att jag kan inte fly utan är fast i situationen. Och det kunde vara allt från att stå i kö på mataffärn till att prata i telefon eller att duscha. 

 

I över 1 år låg jag på soffan och vågade inte kliva upp, för jag var säker på att jag skulle svimma om jag gick upp, och.. minst sagt, blev man lite halv tokig efter 1 år i en soffa. 

Det är som att jag känner livet kramas ur mig och jag tappar andan efter 5 ord, och bokstavligt talat kämpar för att hålla mig vid medvetande. Och det värsta av allt är, att ingenting händer på riktigt. Det är enbart min ångest som spökar. Som Zumba, det enda som jag verkligen verkligen vill göra, att få dansa är numer ångestframkallande oavsett hur kul jag har det medan jag dansar. Men jag försöker att inte undvika saker för det var så jag hamnade i soffan, men å andra sidan blir det aldrig, aldrig bättre. Ingen sitationen blir nånsin OK. Som i Zumban som vi har iaf varje måndag. Jag tar mig dit varenda måndag, och jag kör igenom (typ) varje låt, oavsett hur obehagligt det är så försöker jag allt jag kan för att hålla mig vid medvetande (fast jag inte ens skulle svimma), och jag tar mig igenom träningen utan att fly därifrån. Då skulle man ju kunna tro att för varje gång blir det lättare. När jag inser att ingenting kommer att hända. NÄ inte ett DUGG. Det är lika överförjävligt varenda gång, varje låt och varje sekund. Men så länge jag tar mig igenom passet utan att ha missat alldeles för många låtar är det som att jag blir nöjd över kvällen. Men varför skulle jag bli det? Jag är inte 85 år, jag är en fullkomligt frisk 22 åring som aldrig haft problem med hälsan och som dessutom aldrig har brytt mig särskilt mycket om det. Så jag har alla förutsättningar i världen att köra hårt varenda låt. Men jag kan inte. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill det.

Även om jag är i en mycket bättre sits än vad jag var för nått år sedan så blir det aldrig aldrig bra, vilket jag ikväll har upptäckt, jag gör allting rätt och jag undviker ingenting. Ikväll var första gången jag åkte ifrån Zumban, jag tyckte så synd om mig själv haha och var så jävla less på att det aldrig blir bättre, inte ett uns lättare.Så då känns det som att allting är förgäves. 

Okej, jovisst det finns medicin som jag dessutom fick på recept när vårdcentralen till slut kom fram till att jag har grav panikångest, men. NÄ, det är sådana vardagliga saker som jag bör kunna, som dem flesta inte ens ägnar en tanke på att tänka över. Varför ska jag förlita mig på medicin enkomt för att kunna stå i kö på affärn? 

 

Men som sagt, ett steg fram och två steg bak. Det är som att man har en inneboende i hjärnan. Men det är läskigt, det känns som att man håller på att bli tokig. Jag har inte tänkt på det under tiden så mycket, men det har blivit allt mer nu. Jag får sjuka overklighetskänslor. Typ, rummet kan kännas overkligt, jag får fundera en extra gång om det verkligen finns. Eller min arm, ibland kan jag känna att min arm är inte min arm. Alltså, det är svårt att förklara men jag blir osäker på om min arm verkligen är min, den sitter ju fast på mig men jag känner den inte, är det verkligen min arm? 
Jag känner inte igen mig i spegeln ibland heller, vissa gånger har jag fått panik för jag kan inte minnas att det var så jag såg ut (inte för att jag tycker att jag är ful haha det är inget sånt), bara det att jag känner inte igen personen i spegeln. Då kan jag få riktigt panik för jag känner inte igen spegelbilden och jag hade defintivt inte kunnat peka ut mig på kort, men när jag tänker efter hur det är jag ser ut egentligen så minns jag ändå inte, men,ja jag vet inte. Det är sjukt skumt. 

Jag har kört på att självbota mig, eftersom att jag tog mig ur soffan och kan göra vissa saker, så blir det ändå aldrig bra, jag blir aldrig normal utan allting kräver extremt mycket och jag bilr helt slut efter varje vardagliga grej som är jobbig. Men samtidigt har jag aldrig känt mig i behov av att prata med en psykolog eller ta medicin.

Och medecin tänker jag defintivt inte ta för det här heller, för skulle jag vilja sluta så blir det arton gånger värre. 

Men då tänker alla såhär, när man inte kan komma och hälsa på folk eller gå ut och ta en fika eller något " Ja men hon är zumbainstruktör, kan hon leda en grupp på 30 pers men inte komma hit?" 

Ja jo, men dansa är något jag verkligen, verkligen vill göra och det håller jag i ett dödsgrepp och tänker inte släppa taget om det, helst när jag äntligen blivit instruktör. Det ger mig lyckorus även om situationen är sjukt obehaglig så tvingar jag mig igenom det. Snarare är det värre att sitta ute och fika och umgås. För det blir så koncentrerat, man sitter upp och ner på en stol och försöker föra en diskussion men det blir allt svårare att hålla sig kvar på stolen. Till slut börjar det se ut som att jag går på knark, jag blir kallsvettig och måste upp och röra på mig, sträcka ut beena, drar handen över pannaaan, tar djupa andetag efter varje mening typ. 

Alltså allting jag ska göra, vet jag redan innan kommer bli skit jobbigt så det är sjukt svårt att motivera sig till att göra saker. Därav är jag sjukt osocial och sätter mig ogärna i pressade situationer (å då är pressad situation för mig typ att prata i telefon) 

Så det har ingenting med hur mycket folk det är egentligen, snarare hur pressad situationen är. Och hur gärna jag vill vara i situationen.

 

Jag har tappat räkningen men varenda dag i över 3 år, får jag panikångest, och även om det håller i sig bara en stund så resten av timmarna på dagen går jag och oroar mig för när ångesten kommer att kicka in. Och ju mer jag funderar och oroar mig, då kommer den :) fullkomligt värdelöst och meningslöst, då det egentligen inte existerar. Och då jag själv mår bra, alltså jag dansar igen äntligen, har jobb och hundar och har det bra så jag förstår det inte.

Jag måste börja dricka igen, definitivt.

TUR TUR man har nå enstaka som står ut med en <3 <3